Essä: Syndens Scheherazade

Publicerat i Borås Tidning 2014-08-31.
 
OBEKVÄM FÖRFATTARE. Birgitta Stenberg var en feministisk pionjär inom den svenska litteraturen. Hon visade att det inte bara är patriarkala strukturer som hämmar kvinnan. Det skriver litteraturvetaren Rebecca Lundberg.

 



Den tjugotredje augusti dog en pionjär. Birgitta Stenberg var författare, översättare, illustratör, konstnär och feminist. Urfeminist, kallade hon sig själv ibland. Och sett ur ett modernt perspektiv är det nog en korrekt titel. Nu: när hen har tagits in i Svenska Akademiens ordlista och en stor del av den feministiska debatten går ut på att problematisera föreställningar om vad en kvinna och en man kan och får vara. När HBTQ-personers rättigheter är en högprioriterad fråga av ett Feministiskt Initiativ på frammarsch. Birgitta Stenberg var queer avant la lettre, innan begreppet ens hade uppfunnits. Men hennes roll i den feministiska rörelsen har varit långt ifrån självskriven.

 

Stenberg debuterade på Norstedts med romanen Mikael och Poeten 1956, efter att ha fått Caroll, en lesbisk kärlekshistoria, refuserad av Bonniers. Boken saknade litterära kvaliteter, löd motiveringen. När hon 1981 gav ut sin självbiografiska roman Kärlek i Europa var inte kritiken nådig, och hon påstods ha skrivit om perversioner snarare än om kärlek. Och att den skulle vara feministisk har inte heller setts som självklart.

 

Hennes kamp har beskrivits som individualistisk och estetisk, snarare än politisk. Mycket av det Stenberg har skrivit kan räknas till genren bekännelseroman, vars feministiska syfte var att genom att dela erfarenheter politisera det privata. Men Birgitta Stenbergs erfarenheter var inte politiska på rätt sätt. Idealet var en roman som kunde förena det individuella perspektivet med ett samhälleligt och visa hur en kvinna kommer till insikt. Framgångssagor om duktiga flickor och frigörelse. Förövare och offer tydligt utkristalliserade, antagonist och protagonist åtskilda med all önskvärd tydlighet. Så var det aldrig hos Stenberg. För det var hon var alltför bråkig, alltför komplex.

 

Kärlek i Europa beskriver Stenberg ett möte med Simone de Beauvoir, en annan feministisk pionjär. En ung Birgitta har begett sig till Paris för ett hitta ”sådant som var värt att beskriva”. De Beauvoir rynkar på näsan när hon får syn på Birgitta, som iklädd tight kjol, djupt dekolletage och karmosinrött läppstift stövlar in i de Beauvoirs tjusigt inredda våning. Birgitta Stenberg var liksom alltid lite för mycket. Hon gjorde oanständigheten till en princip. Alltid modig, alltid obekväm, aldrig entydig. Queer.

 

Med sig själv som en slags variabel och verkligheten som experiment åskådliggjorde hon den dubbla bestraffning det kan innebära att vara kvinna. Den manliga blicken kräver att du framhäver din femininitet. Samtidigt är det ett svaghetstecken att överdriva det. Med sin kropp, sin blick och sin penna belyste Stenberg föreställningen om att det maskulina är bättre och starkare än det feminina. Att kvinnlig frigörelse ibland tycks handla om att göra sig fri från det kvinnliga. Att rosa är en fjantig och fåfäng färg.

 

Redan som sjuttonåring lämnade Birgitta Stenberg Stockholm för att utforska efterkrigstidens kontinent. Innan hon åkte hade hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin gode man, en slags konkretisering av den kolonialisering som patriarketet gör av den kvinnliga kroppen. Föreställningen om att ens värde skapas av någon annan, och den alieneringskänsla det ger inför betraktelsen av den egna uppenbarelsen. Diskrepansen mellan kropp och själ.

 

Stenbergs liv och litteratur blev ett projekt: att återerövra kroppen, sexualiteten och rätten att definiera sig själv. Att uppnå kroppslig och själslig autonomi. Samtidigt var hon skicklig på att skildra ambivalenser, på att nyansera. Förhållandet till den egna kroppen och den egna lusten var av nödvändighet motsägelsefullt. Å ena sidan skulle den regleras och övervakas för att passera som respektabel, duktig, å andra sidan fungerade kroppen som ett möjligt symboliskt kapital i en tillvaro där kvinnors tillgång till övrigt kapital var begränsat. Sexualitetens betydelse skiftade mellan diametrala motsatser: den fungerade både självförverkligande och självförgörande, den möjliggjorde ett uppvaknande, ett erkännande och en erfarenhet, men användes också som valuta och väckte ibland både skam och anstöt. Den sexualitet som Stenberg skildrade var både komplex och banal, men sällan oproblematisk.

 

Birgittas Stenbergs resa genomsyrades av denna kluvenhet. Lika centralt som njutning, frigörelse och kärlek var självförakt och våld. Hon försatte sig ofta i destruktiva situationer, och valde medvetet att skifta positioner i relationer och maktspel. Det är kanske också därför hennes erfarenheter tidigare har avfärdats som apolitiska – hon väjde inte för att skildra paradoxerna. Sådana får av utrymmesmässiga och retoriska skäl ofta stryka på foten när manifest ska författas.

 

Stenberg visade att det inte bara är patriarkala strukturer som är hämmande i definitionen av kvinnan, även kvinnokampens kollektiv har haft sina normativa värderingar. Hon upplevde ibland att hon blev utskrattad av dess representanter, och såg dem periodvis som sina fiender. Under sextiotalet kom begrepp som anständighet och moral att ifrågasättas av den feministiska rörelsen, men Birgittas medvetna artikulering av det oanständiga tedde sig trots allt inte önskvärd. Hon blev betraktad som ett patriarkatets offer, vilket ledde till att hon distanserade sig. För Birgitta Stenberg var oanständighet och skamlighet strategier för att ifrågasätta normativa värderingar, värderingar som visade sig komma även från feministiskt håll.

 

Hon intresserade sig för folkhemmets outsiders: de kriminella, narkomanerna, de prostituerade, de homosexuella, de oanständiga. Och hennes intresse var större än voyeurens. Hon wallraffade livet. I Rapport från 1969 ger hon läsaren en inblick i sitt eget skitiga narkotikamissbruk. Hon var en upptäcktsresande som utforskade kvinnans, författarens och berättandets villkor, ständigt försedd med penna som ett slags distanserande vapen som gav henne tolkningsföreträde och gjorde att händelser tedde sig meningsfulla. Autencitetskravet för genren hon skrev i gjorde att hon investerade sig själv i projektet. Grävde, och sjönk, djupt för att inifrån kunna skildra utanförskap. Men med blicken höjd, alltid riktad mot textens horisont, tedde sig avgrunden aldrig som en reell livsfara.

 

Liv och litteratur gick hand i hand. Hon försatte sig i olika situationer för att finna berättelsestoff, och upprättade samtidigt en distans till allt hon upplevde genom att omvandla händelserna till litteratur. Berättelsen om Birgitta Stenberg är inte en rak resa från objekt till subjekt och från förtryckt till frigjord. Hon gick ofta vilse. I New York, Paris, Tunis, på Capri och i Rom. Bland strippor och poeter. I Stenbergs litteratur beskrivs dessa geografiska irrfärder, men också subjektets motgångar och möjligheter i en värld som är hård, våldsam och korrupt. Särskilt mot kvinnor. I Genève utsattes hon för en våldsam gruppvåldtäkt som beskrivs i Kärlek till Europa. Efter våldtäkten går hon till en bar där hon bjuds på öl av våldtäktsmännen. Hon berättar för dem om de erfarenheter hon gjort som prostituerad i Cannes. Hon jämför sig själv med Tusen och en natts Scheherazade, som ”också sålt sina stories för mat och dryck och livhank”. Istället för att bryta samman och åka hem förvandlar hon händelsen till stoff i sin berättelse, där hon är subjektet som har ordet.

 

I en kvinnolitterär kanon, där det privata skulle bekännas och bli politiskt, är Stenbergs berättelser unika. Hon vidgade det feministiska subjektet, det feministiska projektet, och skrev en alternativ historia. Om livets lite solkigare sidor. Som en slags syndens Scheherazade. Däri består hennes gärning. Den kvinnliga erfarenheten måste kunna vara också Birgittas Stenbergs erfarenhet. Kvinnlig erfarenhet är av nödvändighet pluralistisk, diversifierad och splittrad eftersom kvinnor inte är en enhetlig grupp. På så vis banade hon väg för framtiden. Och berättelsen om Birgitta Stenberg är en slags uppgörelse med duktigheten. Om en bråkig och paradoxal pionjär.


Djävlar på hjul

Livet i Djävlar på hjul är ett flipperspel. Spelreglerna är orättvisa och den misogyna lekledaren är Satan själv, spelad av Richard Turpin. Karismatisk och högröd finns han närvarande via videolänk, när som helst kan han säga game over. I Alex Tarragüel Rubios scenografi blir flipperspelet spelplanen, komplett med hysteriskt blinkande rekvisita. Människorna är kulorna som aningslöst skjuts i olika riktningar. Som pjäs betraktad slår uppsättningen då och då ett highscore, men ibland rinner kulan ner i rännan.

 

Vår tids feministiska estetik är aggressivt rosafärgad. I Harmony Korines nya film Spring Breakers rånar collegetjejer snabbmatskedjor i hotpants och rånarluvor, i Djävlar på hjul handlar det om roller derby, en våldsam sport på rullskridskor. Britney Spears och Judy Garland står för soundtracket och en chockrosa Magnum 44 blir viktig. Två hemmafruar, spelade av Amelie Thorén och Nina Jeppson, planerar Thanksgiving men tänker mest på sex när de förbereder kalkonen. Den feminina mystiken står i skottlinjen. Som audiovisuell upplevelse är Djävlar på hjul en fullträff.

 

En cowboy kastreras och hans penis tas i beslag av kvinnokollektivet, en blinkning till Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet. Många är de löjeväckande männen. Gustav Ekman Mellbin spelar Simone de Beauvoirs groupie, en inbilsk manlig feminist som upplyser kvinnor om kvinnlighet. Han läser facktexter om kvinnans könsorgan som poesi, med den nyfrälstes entusiasm utropar han ”slemhinneveck”. Hans språk blir ranelidskt, kvinnan är en kontinent, ömsom Afrika, ömsom Asien, som ska koloniseras. Historiska kvinnors porträtt placeras längs scenens kant. Det blir som ett läxförhör för pjäsens ideologi, men man kommer inte längre än till sjuttiotalet. Beauvoirmannen ges feminina attribut och framställs som patetisk, vilket känns trist.

 

Kvinnor är världens negrer, sägs det. Men här är det de vita kvinnorna som är världens negrer, andra etniciteter offras i deras kamp. En indian till exempel, spelad av Johan Karlberg. Han säger mest ”ugh” men snor också en Hugh Grant-replik från filmen 9 månader, när han tror att penetration av en gravid kvinna kommer att punktera fostrets skalle. Det är tänkt som en drift med fördomar, men liknar snarare en rasistisk blackface-tradition.

 

Det finns dock mycket som är bra. Amelie Thorén är truligt briljant som halvgalen hemmafru, hennes monolog om rullskridskor och Ulf Lundell är en höjdpunkt. Djävlar på hjul är rapp, snygg och definitivt sevärd och när game over lyser över scenen lämnas jag uppspelt, men med aningen bitter eftersmak.

 

Djävlar på hjul, i regi av Malin Stenberg, spelas på Göteborgs Stadsteaters Nya Studio. Köpa biljett kan du göra här.


En postmodernistisk mordgåta

En skärgårdsidyll skakas av ett brott. En ljuv sensommarnatt sker ett mord. Alla ortens invånare bär på hemligheter, och alla vet mer än de vågar berätta. Premissen känns igen och har gjort Camilla Läckberg till miljonär. I sin nya roman Lola uppochner annekterar Monika Fagerholm genren och visar att en roman om ett brott fortfarande kan vara stor litteratur.

 

 

 

Efter sjutton år återvänder Jana Morton till Flatnäs. Sist hon var där var 1994. Då var Jana den som hittade en död nittiotalsdandy, Flemming Pettersson, världsvant doftande av Givenchy, mördad i skogen. Återkomsten till Flatnäs framkallar gamla minnen, och berättelsen rör sig mellan två tidsplan, 1994 och 2011. Romanens intrig är för komplicerad för att låta sig snabbt summeras och den har kritiserats för att vara snårig. Flemming Pettersson är svårgripbar och snarare än att handla om honom kretsar berättelsen, i ett eskalerande tempo och i allt vidare cirklar, kring dem som minns honom. Att de många karaktärerna och sidospåren kan verka förvirrande är Fagerholm själv väl medveten om, till hjälp för läsaren har hon placerat ett register i romanens början över trettiotre av de viktigaste personerna, och hoppen i kronologin redogörs i kapitelrubrikerna. Likheterna mellan Lola uppochner och Twin Peaks har påpekats av många, inte minst av Fagerholm själv, som anger David Lynchs kultförklarade tv-serie som inspirationskälla. Och likt Lynch är Fagerholms styrka dels hennes förmåga att skapa en suggestiv stämning och oförglömliga karaktärer, dels hennes ovilja att förenkla. Snarare finns det en poäng i att komplicera, att vrida intrigen ett extra varv, och att låta så många röster och tankar få ta plats. Resultatet blir en slags postmodernistisk mordgåta, där sanningen är relativ och ständigt låter sig omprövas.

 

Fagerholm spinner ett intrikat nät av aktörer och offer, där det snart framkommer att ingen är befriad från skuld. Hon är en stilistisk virtuos, och genom ideliga fokusskiften låter hon ortens invånare komma till tals. De tar inte alltid över själva berättarrösten, men tilltalet anpassas och förändras. När den mordmisstänkta Ca Bäcks förehavanden beskrivs är språket hetsigt, uppbrutet, förvirrat. När läsaren besöker Cas syster Anita, som bor på översta våningen i en kvarn, är språket poetiskt, prövande och fullt av alluderingar till filmer och boktitlar. Den före detta prästen Eva Anderbergs språk är reflekterande, långsammare och vuxnare. Registret i romanens början blir så småningom överflödigt, alla berättelsens personer visar sig ha påfallande egna röster som är lätta att höra och följa.

 

Lola uppochner är ingen thrillertravesti, snarare är den en laboration där komponenterna dels är kriminalromanens stoff, dels den fagerholmska experimentlustan. Stereotyper utforskas och problematiseras. Som tvillingpoliserna Lilla och Stora Berglund, Charlie Boy och Östen. Ständigt iförda solglasögon och med snutfilmslingo ter de sig vid en första anblick löjeväckande, som en hårdkokt version av Dupond och Dupont, likt dem till utseendet identiska med varandra och ganska usla på sina jobb inom ordningsmakten. Snart visar sig dock Berglundarna vara lika komplexa som resten av Fagerholms persongalleri. Lilla Charles Berglunds för yrket opassande sensibilitet och det därpå följande sammanbrottet är den mest ömsinta skildring av en polis jag någonsin läst.

 

Ingen av invånarna i Flatnäs är särskilt bekväm, särskilt inte flickorna. Fagerholm återkommer ofta till flickor som skaver mot normen. I Den amerikanska flickan var Doris och Sandra omåttligt hungriga och gränslösa. I Lola uppochner nästintill kryllar det av flickor. De är i olika åldrar och från olika klasser, och det är en befriande att flickorna tillåts vara så diversifierade och komplexa. Dödens närvaro i berättelsen gör att flickrummet, med dess leksaksrekvisita, främmandegörs. Läppstift, lindans, pussel, sanning eller konsekvens, en hamster och trasdockan Lola uppochner har för länge sedan tappat barndomens skimmer av oskuldsfullhet och har fått nya konnotationer. Det är ett snyggt knep för att skapa stämning, det skenbart harmlösa har blivit farligt och en intensiv känsla av obehag genomsyrar hela romanen.

 

I Lola uppochner är föräldragenerationen frånvarande, de är på utlandssemester eller på jobbet i storstan, hemma i Flatnäs är de otrogna eller super. Vissa vuxna visar intresse men det är sällan de biologiska föräldrarna. Och ofta är vuxenvärldens intresse för de unga synonymt med sexuella begär. Kärleken tycks vara en illusion snarare än något som faktiskt står att finna. Kommunalpampen Birger Stenqvist beskrivs som Cas älskare och ordet upprepas så många gånger att det blir absurt, det urholkas och tappar betydelse. Kärleken är tragisk, illadoftande och sunkig, ett maktspel och en charad. Den före detta prästen Eva Anderberg sörjer sin cockerspaniel Larsson mer än sin make. I Fagerholms kriminalgåta är alla både offer och gärningsmän, alla bär sin egen börda av skuld, löje och tragik. Fagerholm försöker inte ta några enkla utvägar, likt romanens Ca går hon på lina, hon rör sig mellan komplext och banalt, mellan komik och tragik, mellan romantik och cynism, utan att tappa balansen. På de områden Camilla Läckberg brister i form av språklig torftighet, medelklassfixering och endimensionella karaktärer briljerar Fagerholm.

 

 

Kriminalgenrens styrka är det driv gåtan ger för den fortsatta läsningen, spänningsmomentet som skapar en tvingande känsla av att vilja fortsätta läsa. Att detta har blivit synonymt med dålig litteratur är en föreställning som måste omprövas efter att man har tagit del av Fagerholms thrillerexperiment. Genrens viktigaste kriterium är att ett mysterium ska lösas. Det ger här en förhållandevis lös struktur, men likväl en struktur som Fagerholms prosa mår bra av. Berättaren kan sväva ut och gå på såväl språkliga som tematiska upptäcktsfärder, men måste förr eller senare återvända till mysteriet, mordet, och gåtans lösning. Lola uppochner är ett synnerligen lyckat experiment därför att de två komponenterna ger kraft åt varandra; Fagerholms komplexitet berikar en trött genre och genrens struktur gör Fagerholms språkliga bångstyrighet lättare att njuta av.


Festivaltrender

Sedan i fredags pågår Göteborgs Internationella Filmfestival. Har hittills sett 11 filmer, och har gjort vissa iakttagelser. En empirisk studie, kan vi kalla det. Här publiceras nu exklusivt för bloggläsarna forskningsresultaten.
 
1. För att visa att en karaktär är konfunderad, missanpassad och missnöjd med samtiden låter man karaktären bada.

Helen Mirrens Alma Reville köper i Hitchcock en röd baddräkt. I sin nya baddräkt, i lyxvillans pool, blir hon en annan. Smidig, stark och fri. You & Me Forevers protagonist Laura är också samtidsobekväm, men finner ett eget rum i skolans pool. Cate och Luna i Bellas Mariposas åker till stranden och badar i fem timmar, de önskar att de vore födda till fiskar. Psykopaten Raúl Peralta i Tony Manero blir tvagad i badkaret av sin hunsade sambo. Den nyblivna änkan Agathe i Queen of Montreuil försöker kontakta sin avlidne make genom ett sjölejon, när hon ligger i badkaret. Nils och Didier i La Bande des Jotas är vilsna i Europa med en halvgalen Marjane Satrapi, och för att kontemplera situationen de befinner sig i tar de, just det, en lång och stärkande simtur i hotellets pool.
 
Undervattensbonding i Bellas Mariposas
 
Sjölejonsporr i Queen of Montreuil
 
Egotvagning i Tony Manero
 
2. Inget är så lattjo och löjeväckande som en man i kalsong.

Tony Manero
 
Det skulle isåfall vara två män i kalsonger.
Two Little Boys
 
La Bande des Jotas
 
Eller vänta nu. TRE män i kalsonger, det måste ju vara det skojigaste av allt.
Two Little Boys
 
2. Inget är så sexigt, och så viktigt för att stimulera en mans kreativa förmåga, som en kvinna i underbyxor.
Raúl Peralta med sambons trettonåriga dotter i Tony Manero
 
Lite avslappnad båttur i Aprés Mai
 
Toscanskt landskap i Aprés mai
 
Vi ses i vimlet!

Sexualpolitiken

 

Kate Milletts Sexualpolitiken betraktades som världsomvälvande när den gavs ut 1970, och att döma av dess omfattning var det Milletts ambition. Sexualpolitiken är en kartläggning över kvinnors underordnade position gentemot männen från och med de första verifierbara historiska källorna till och med den sena moderniteten. Det var Millett som myntade begreppet patriarkat, och hon jämför kontinuerligt det hon kallar patriarkism med andra förtryckande ideologier såsom rasism och kolonialism.

 

Millett menar att patriarkismen är den dominerande ideologin över hela jorden, och att den är mer motståndskraftig än all annan segregation, till stor del för att den tycks ha varat för evigt och därför ses som naturlig av dess förespråkare. I den del av Sexualpolitiken hon ägnar åt teori vill hon åskådliggöra hur patriarkatet verkar, hur det utövar makt från olika nivåer i samhället. Patriarkala värderingar har genom alla tider styrt rättsväsende, religion, polismakt och vetenskap. Det genomsyrar alla instanser, politiska, samhälleliga och ekonomiska. Och det tycks hämta sin legitimitet, att utöva makt genom både instrumentellt och expressivt våld, genom villfarelsen att män och kvinnor är fundamentalt olika temperamentsmässigt, psykologiskt och beteendemässigt, något som enligt Millett motbevisats av alla studier som har gjorts på området. Millett gör en klar distinktion mellan kön och genus, och hävdar att allt det vi kallar manligt och kvinnligt är betingade beteenden. Könsmaktsordningen bygger på att det som genom tiderna kommit att förknippas med kvinnlighet är egenskaper som passivitet, okunnighet, mildhet, dygd och ineffektivitet. Egenskaper föga lämpade för sysslor utanför hemmets väggar. Familjen, eller kärnfamiljen, är en av patriarkatets viktigaste byggstenar. Dess överhuvud är familjefadern, och dess funktion är dels släktets fortplantning, dels att inympa rådande, patriarkala värderingar i de nya medborgarna.

 

Den historiska genomgång som följer på teorin tar sin början 1830, i det Millett kallar för den sexuella revolutionen. Med ”sexuell revolution” syftar hon inte på det explicit sexuella, som i det erotiska, utan uttrycket bör snarare förstås från det engelska ordet för kön, sex. Den sexuella revolutionen blir således kvinnors försök till emancipation. Detaljerat redogör Millett för kvinnorörelsens förehavanden i främst USA och England, samt det motstånd, den kontrarevolution, de mötte. Särskild vikt lägger hon på litteraturens roll, och det hon kallar kvinnohatarlitteraturen – ”den manliga fientlighetens förnämsta uttrycksmedel.” De rent historiska genomgångarna varvas med exempel på litteratur som stödjer hennes teser, den viktorianska erans kyska förtyck exemplifieras med Alfred Tennysons poem ”The Princess”. Effekten blir mycket kraftfull, och en efter en av de kanoniserade, manliga författarnas alster plockas isär, för att inte säga dissekeras, för att genom poetiken åskådliggöra politiken.

 

Sexualpolitiken är tesdriven. Varje exempel, såväl historiskt som litterärt, har syftet att avslöja patriarkala strukturer. Milletts röst är en agitators, hon är förbannad. Ilskan är rättmätig, men ibland blir påståendena rent konspiratoriska. Ett av de mer drastiska exemplen är hennes påstående att mensvärk och förlossningssmärtor är psykosomatiska snarare än rent fysiologiska, på grund av patriarkatets rådande föreställningar om kvinnokroppen som en börda.

 

När Millett redovisar historiska exempel på förtryck från västvärldens Europa och Amerika är hennes källtexter utförligt redovisade. Värre blir det när hon försöker visa på patriarkatets världsomspännande makt genom att anta ett globalt perspektiv. Hon kommer med diverse exempel på förtryckande beteenden hos primitiva folkslag, utan att närmare gå in på vilka dessa är, och än mindre referera till några källor. Till sedvanor i ”Främre Orienten” och ”Fjärran Östern” refererar hon också, utan att känna sig nödgad att närmare precisera detta i vare sig tid eller rum. Detta är en problematisk aspekt av texten, och här märks det tydligt att den har åldrats. Ur andra aspekter är den fortfarande modern, intersektionalitetstanken finns ofta närvarande och Millett återkommer vid flera tillfällen till betydelsen av såväl klass som etnicitet.

 

Den ilska Millett drivs av leder till en nästan vansinnig iver att snabbt dra slutsatser, vilket gör att de ibland är dåligt underbyggda. Detta gäller även litteraturanalyserna. Ofta är hennes tolkningar väldigt intressanta, då de visar ideologiska sidor av texten som tidigare kanske legat dolda. Hennes fullkomliga sågning av Sigmund Freuds livsopus är informativ, vass och, framför allt, underhållande. Freud tillägnas ett kapitel och Millett lyckas här tillintetgöra en av 1900-talets största tänkare då hon effektivt nedmonterar hans teori om penisavund.

 

I Milletts analys av skönlitteraturen kopplar hon regelmässigt ihop fiktionens protagonister med deras skapare. Ibland är det berättigat, Henry Miller, som hon ägnar ett kapitel åt, skrev uttalat självbiografiskt. I andra fall blir det mer problematiskt. Millett påstår, vilket jag finner tämligen ogrundat, att D H Lawrence alltid både identifierade sig med och åtrådde sina fiktiva protagonister. Millett förbryllas av Oscar Wildes karaktär Salome, som inte alls liknar en viktoriansk kvinna. Lösningen finner Millett i att ”hon ju djupast sett inte är någon kvinna alls, utan i stället en produkt av Wildes homosexuella skuldkänslor och drifter.” Manlig homosexualitet är uppenbarligen något Millett intresseras av, hon återkommer till det gång på gång. D H Lawrence, menar hon, var ”latent homosexuell”. Vid ett tillfälle kallar hon också Henry Miller homosexuell. Hon verkar göra en koppling mellan författarnas påstådda homosexualitet och kvinnohat. Tonen blir lätt hånfull när hon beskriver exempelvis Lawrences skildringar av män. Han hade, påstår Millett, ”ett enormt intresse för djuplodande, nära och klibbigt sentimentala kontakter med andra män.” Att andra än kvinnor kan vara förfördelade av patriarkatet går henne oftast förbi. Till den öppet homosexuella författaren Jean Genets texter, som hon ägnar sitt sista kapitel åt, har hon en mer positiv inställning. Jag kan inte se det som annat än en ganska märklig ambivalens.

 

Sexualpolitiken är ett viktigt bidrag till den feministiska litteraturforskningen. Det är en av de första systematiska studier som gjorts över kvinnornas underordning, över patriarkatets medel och verkan i såväl liv som litteratur. Dess agitatoriska stil blir begriplig satt i en revolutionsivrande 1970-talskontext. Genom sina analyser av skönlitteratur visar hon, oftast effektivt, hur värderingar och ideal har förändrats, men att kvinnornas underordning likväl är konstant. Tennysons prinsessa och Henry Millers hora är, hur olika de än må verka, båda produkter av en patriarkal ideologi.


Passionen och patriarkatet - en essä om sexualitetens roll inom feministisk teori

Pandora förde med sin symboliska ask allt tänkbart elände till jorden, och Eva spelade huvudrollen i den första synden, för vilket straffet blev utvisning ur paradiset och dödlighet. Sedan flera tusen år tillbaka har kopplingen mellan kvinnor, sexualitet och synd varit bärande i den västerländska idétraditionen och inom sexualitetens diskurs har endast två kvinnoroller stått till buds: synderskan och den dygdiga. Det finner vi belägg för i litteraturhistorien. Där finner vi gott om exempel på horor, fallna kvinnor, femme fatales och fresterskor som straffas hårt för sin frivolitet, och madonnor, som belönas med goda vitsord för sin dygd och respektabilitet. Varför detta behov av tygling? Vilken subversiv kraft har man misstänkt att kvinnor, om man inte lyckas styra deras sexualitet, släpper lös? Varför är kvinnlig sexualitet så problematisk? Och hur har man diskuterat sexualitet inom feministisk teori?
 
Den respektabla femininiteten

Den feministiska sociologen Beverly Skeggs närmar sig frågan om den kvinnliga sexualiteten från ett klassperspektiv. Hon menar att det moderna femininitetsidealet skapades under 1800-talet, i ett försök av medelklassen att distansera sig från arbetarklassen. Medelklassen hade vid denna tid ett ökat ekonomiskt kapital, men för att legitimera sin makt var det viktigt att även tillskansa sig ett symboliskt kapital. Då blev bland annat respektabilitet viktigt. Genom att utmåla sig själva som respektabla och arbetarklassen som ickerespektabla, förtappade, farliga och respektlösa visade man på skillnaderna, och ville genom att visa på dessa skillnader skapa distans till ”det andra” och därmed manifestera och rättfärdiga sin egen position. Också överklassen ansågs förtappad, i försöket att skapa en medelklasshegemoni avgränsades borgerligheten även mot ”aristokratins illa sedda excesser och extravaganser.” I stället för att diskutera klasser utifrån ekonomisk tillhörighet gjordes en moralisk kategorisering, vilket fick konsekvensen att kvinnor hamnade i den diskursiva konstruktionens medelpunkt. Det fanns en föreställning om att dygdiga kvinnor på ett moderligt vis kunde skydda nationen, medan ickerespektabla kvinnor kunde undergräva den. Dagens version av femininitet var ”en kategori som uppkom ur en kamp för att tvinga på kvinnor ett borgerligt femininitetsideal, en maskulin fantasi som kvinnor förväntades sträva efter att uppnå.” Det borgerliga femininitetsidealet var det husliga, det omhändertagande, det dygdiga och det respektabla, och formades med kärnfamiljen i åtanke; ”kulten av familjelivet var ytterst viktig både för medelklassens definition av sig själv och för vidmakthållandet av en imperialistisk nations idéer.” Mot husligheten ställdes sexualiteten som motsats.

 

Det kan tyckas aningen paradoxalt att ett femininitetsideal som bygger på att se kvinnan som modersgestalt, med utgångspunkt i hennes reproduktiva funktion, sätter huslighet och sexualitet i motsatsställning till varandra, men det finns en anledning till denna skenbara paradox.

 

Sexualiteten beläggs med ett syndbegrepp som gör att dess enda legitima funktion blir barnalstrande, och reproduktionens enda plats är den av samhället och kyrkan legitimerade kärnfamiljen. På så vis upprättar man kontroll över medborgarna, av rädsla för degeneration och revolution upprätthålls ordning och reda i reproduktionen. Familjen blir här både en slags miniatyrmodell av samhället och den minsta beståndsdelen i en större strukturapparat. Den feministiska förgrundsgestalten Kate Millett fastslår i sin avhandling Sexualpolitiken (1970) att familjen är ”både en spegel av samhället i stort och en förbindelselänk med detta; en patriarkalisk enhet i ett patriarkaliskt helt” och en ”medlare mellan individen och samhällsstrukturen”. Det blir enklare att inrikta sig på uppfostrande åtgärder inom familjen och att skylla samhällsproblem på individers bristande moral än att höja blicken och erkänna klassamhällets förgörande kraft.

 

Skeggs grundar sin analys av den kvinnliga sexualitetens tabu i framväxandet av ett modernt klassamhälle under 1800-talet, men det går att se samma värderingar även långt tidigare i historien. Genom att skambelägga den kvinnliga sexualiteten har olika instanser, såväl profana som religiösa, kunnat utöva makt. Makt kan utövas på många sätt och ett av dem är att organisera kroppar genom tabun. Att anledningen till den kvinnliga sexualitetens problematiska position står att finna i skiftande patriarkala auktoriteters repressiva maktutövning råder det inom den feministiska diskussionen föga tvivel kring. Frågan som har kommit att diskuteras med större intensitet är snarare hur den sexuella emancipationen ska ske, och om den över huvud taget är möjlig.

 

Det personliga är politiskt

Under den feministiska rörelsens andra våg låg stort fokus på kroppen, och möjligheten för kvinnor att själva styra över exempelvis sin reproduktiva funktion. Under den här tiden skulle det privata politiseras, såväl hem och familj som kropp. Kvinnornas sfär skulle offentliggöras. Även vårt allra mest privata, abstraktioner som kärlek, passion och lust, skulle politiseras genom att dela erfarenheter.

 

Att dela erfarenheter hade, tänkte man, en medvetandehöjande funktion. För den politiska kampen krävdes en mobilisering av medvetanden, medvetenhet kring förtrycksmekanismer och makt och hur de inverkade på det privata var själva fundamentet för att möjliggöra politiskt uppvaknande. En av de viktigaste strategierna vid den här tiden var således ordets och tolkningens aktion. Att hävda sin rätt att själv kunna dela sin erfarenhet, och att representera sig själv istället för att bli representerad av, och tolkad av, andra. Genom att dela erfarenheter påbörjade man en resa från objekt till subjekt, och här spelade litteraturen en viktig roll.

 

Under 1960-talet, i svallvågorna efter Henry Millers Sexus (1958), kom utgivningen av frigjorda sexskildringar på modet. Den progressiva sexualsynen gjorde att sexskildringar nu blev ett stående inslag i den etablerade litteraturen. Nytt för denna tid var dels att det som tidigare klassats som pornografiska motiv letade sig in i den etablerade litteraturen, men för första gången möjliggjordes också ett perspektivskifte i skildringarna. Även kvinnor började skriva erotik. 1960-talets uppluckrade sexualmoral kombinerad med den andra vågens feminism möjliggjorde en ny narratologi inom erotisk litteratur, där såväl författare som berättarröst hörde till det kvinnliga könet.

 

Feministiska strategier

Den andra vågens feministiska sexualitetsdebatt var inte enhetlig, tvärtom var den ofta infekterad och präglad av motsättningar. På den ena sidan stod de sexualliberala feministerna, för vilka den sexuella frigörelsen bestod i att kunna ha ett kärleksliv lika fritt som mäns. I litteraturen finns idén representerad av Erica Jong (1942-), som i sin roman Fear of Flying (1973) låter sin protagonist Isadora Wing beskriva drömmen om passion befriad från den romantiska kärleken, kallat the zipless fuck.

 

På den andra stod den radikala skolan, som ställde sig frågan om kärlek och passion mellan könen överhuvudtaget var möjlig i en värld så djupt präglad av ojämlikhet. De iakttog hur tidens uppluckring av det kvinnliga dygdighetsidealet kunde utnyttjas av misogyna krafter, och att den friare sexualmoralen återigen ledde till att kvinnor objektifierades. P-pillret gav en ny möjlighet till kontroll över reproduktionen, vilket i sin tur ledde till en ökad möjlighet att studera och därigenom nå en större ekonomisk frihet. Men det gjordes få djupare analyser, än mindre omdaningar, av den dikotomiska könskategoriseringens tvingande karaktär, vilket enligt litteraturvetaren Susan Moke innebar att den sexuella frigörelsen under 1960- och 1970-talen erbjöd en sexuell revolution utan att erbjuda en revolutionär, sexuell ideologi.

 

En annan skeptiker var Angela Carter, som menade att ett erotiskt förhållande aldrig kan existera fritt i ett patriarkat, det är alltid präglat av ekonomi. Så länge det existerar en ekonomisk könsmaktsordning blir fri kärlek mellan män och kvinnor omöjlig. Bedrägligast av allt, enligt Carter, är äktenskapet ”eftersom alla hustrur av nödvändighet knullar på kontrakt”. Hon redogör för sina ståndpunkter i boken Kvinnan hos de Sade (1978), där hon gör ett försök att uppvärdera Marquis de Sades kvinnobilder med utgångspunkt i att han åtminstone inte hänfaller åt romantiskt hyckleri. Den romantiska, höviska kärleken är nämligen, om man får tro Carter och Millett, en av patriarkatets skickligaste uppfinningar, då den ”fördunklar den västerländska kulturens patriarkaliska karaktär och genom sin allmänna tendens att tillskriva kvinnorna helt otroliga dygder till slut har spärrat dem inne i en snäv och ofta märkligt hämmande beteendesfär.”

 

Men Carters resonemang är problematiskt. I stället för att ge kvinnors sexualitet ett värde och erkänna kvinnors möjlighet att känna lust ges den kvinnliga sexualiteten enbart funktionen av symboliskt kapital i en ständigt pågående maktförhandling. Den kvinnliga sexualitetens värde blir således avhängigt vad det kan generera för annan typ av kapital, och får inget värde i sig. Påståendet, att fri kärlek för kvinnor är en omöjlighet, blir en slags förlängning av Freuds teorier om libidon som manlig, och kvinnlig respektive manlig sexualitet som fundamentalt olika. Att kvinnor skulle kunna se sin sexualitet som något som har ett värde i sig, och som ger dem njutning, blir omöjligt med Carters resonemang och upprätthåller således en syn på kvinnor som eviga objekt i sexualitetens diskurs.

 

Erica Jongs Fear of Flying är en slags feministisk talkback mot den manliga blicken. Under 1960- och 70-talen inriktade sig mycket av den feministiska forskningen på images of women, mäns bilder av kvinnor. Kate Milletts Sexualpolitken är ett exempel på forskningstraditionen där fokus läggs på att åskådliggöra hur kvinnor objektifieras i manliga författares skildringar av sex. I Fear of Flying låter Jong sin protagonist Isadora Wing appropriera den sexuella frihet som generellt sett har varit männen förunnad. Genom det erövras den värderande, objektifierande blicken och männen blir för första gången objekt. Men är det verkligen den sexuella frigörelsens syfte?

 

Ett kvinnligt språk

Snarare än att verkligen ändra på invanda roller och mönster tycks en ny maktcharad upprättas där rollbesättningen har förändrats men karaktärernas frihet och möjlighet till förståelse är lika begränsad som tidigare. Luce Irigaray skriver att ”if our aim were simply to reverse the order of things, even supposing this to be possible, history would repeat itself in the long run, would revert to sameness: to phallocentrism. It would leave room for neither women’s sexuality, nor for women’s imaginary, nor for women’s language.” Istället för att ”härma” män och därmed bara vända på rollerna måste kvinnor hitta sitt eget språk, hävdar Irigaray. Hon är tillsammans med bland andra Hélène Cixous en del av den franska feministrörelse som hade stort inflytande under början på 1970-talet och som förespråkade ett kvinnligt språk, parler femme, och en kvinnlig skrift, écriture féminine. Kvinnlig erfarenhet, menade Irigaray, går inte att beskriva på ett sant vis med dagens språk. För det är vårt språk otillräckligt och korrupt, då det är skapat i en patriarkal diskurs och bygger på manlig, fallogocentrisk logik. Hon gör en direkt koppling mellan sexualitet och språk och menar att kvinnlig sexualitet, av henne kallad jouissance, och erfarenhet, alltid är mer splittrad, pluralistisk, diversifierad och komplex än vad som går att beskriva med det manliga språket, som är präglat av mannens förhållandevis enkla sexualitet och skapat för att beskriva manliga erfarenheter. Écriture féminine kallas också vitt bläck, l’encre blanche, ett uttryck skapat av Hélène Cixous som syftar till att skriva med modersmjölken. Målet var att skapa en litteratur och ett språk som kan strategi för att skriva kvinnans kropp, att hämta inspiration och kraft ur kvinnokroppens fertilitet och materialitet och att återta kvinnans bortträngda sexuella lust.

 

Feminismens subjekt

Écriture féminine-rörelsen har anklagats för att upprätthålla föreställningen om ett homogent, kvinnligt subjekt som under 1990-talet kom att ifrågasättas inom queerteorin. Judith Butler var en av dem som menade att feminismens subjekt, kvinnan, är en problematisk kategori. Med stöd av Foucaults teorier om den diskursiva makten menar Butler att feminismens subjekt skapas av de juridiska maktsystem som ska representera dem, vilket innebär att ”en okritisk appell om ’kvinnors’ frigörelse [...] blir kontraproduktiv”. Eftersom ”de är underkastade dessa strukturer kommer subjekten som regleras av dem att formas, definieras och reproduceras i enlighet med de krav som strukturerna ställer”. Representation är aldrig enbart representation, det är också produktion. Att tala om kvinnor och kvinnors frigörelse blir därför mer problematiskt än vad det i förstone kan verka, eftersom kategorin kvinnor skapas och begränsas av just de maktstrukturer som den feministiska rörelsen arbetar mot. Feminismens subjekt refererar enligt Butler primärt till en vit, västerländsk, heterosexuell medelklasskvinna och tar inte hänsyn till de skillnader som uppstår på grund av exempelvis klass, etnicitet, plats och sexuell läggning. Trots att man av strategiska skäl måste använda kategorin kvinna är det av yttersta vikt att vara medveten om vilka som inkluderas i begreppet, och vilka som exkluderas. Begreppet ”kvinna” är instabilt och får ständigt nya konnotationer, som är direkt avhängiga historisk och politisk kontext.

 

Den kvinna som är subjektet i den andra vågens feministiska rörelse, representerad i denna text av Kate Millett, Angela Carter, Luce Irigaray och Hélène Cixous, är exempelvis alltid heterosexuell. Genom att utgå från att den kvinnliga erfarenhet som ska delas bottnar i en särskild sorts femininitet, som patriarkatet har betingat som underlägsen, blir dessa feminister på sätt och vis medbrottslingar i en snäv definition av kvinnan, som är skapad i den heteronormativa matrisens system.

 

Och mot bakgrund av Butlers kritik av feminismens subjekt kan man fråga sig vad Fear of Flying hade för funktion. Även om syftet var att genom den nya blicken ge en möjlighet till förändring kanske den i själva verket upprätthåller föreställningen om en könsdikotomi, vars två kön skiljer sig från varandra till utseende och sätt och som begär varandra, och på vars kompletterande olikheter vår föreställning om kärleken vilar.

 

Fanny Ambjörnsson skriver att ”det inte krävs heterosexuella människor för att det ska födas barn. Det enda som behövs är att ett antal kvinnor ibland blir gravida.” För mänsklighetens fortlevnad är varken kärnfamilj, äktenskap eller heterosexualitet nödvändigt. Det är kanske därför kvinnlig sexualitet genom historien har varit ett både upphaussat och nedtystat men aldrig okontroversiellt ämne; man har tillskrivit den kvinnliga sexualiteten en subversiv kraft då den, om man inte tyglar den tillräckligt, skulle kunna rucka på föreställningar om hur vi människor bör leva.




Mordet i Eiffeltornet

Tidigare publicerat på bookleaf.se

 

En yppig ryska, en vis japan och en girig konstsamlare är alla misstänkta för mord. Inte av polisen, utan av en bokhandlare i bonjour, Viktor Legris. Skådeplatsen är världsutställningen i Paris 1889, där Eiffeltornet nyss öppnats för allmänheten. Mordet i Eiffeltornet är en historisk kriminalroman med romantiska inslag, den första i serien om bokhandlaren och amatördetektiven Viktor Legris. Serien har gjort stor succé i hemlandet Frankrike och är skriven under pseudonym av systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre.

 

Författarinnorna har varit ambitiösa i sitt förarbete. Kulisserna är välbyggda, världsutställningens myller återges detaljerat och när karaktärerna rör sig i Paris märks en god lokalkännedom. Det märks faktiskt lite för mycket, varje byggnad måste kommenteras. Att varva fakta och fiktion går att göra snyggt, men här framstår berättaren som en besserwisser och står i själva verket i vägen för berättelsen. Och karaktärerna är inte häften så välbyggda som de kulisser de springer runt i. Tvångsmässigt slängs konstnärer och författare in i diegesen, som vore det en kvalitetsgarant för romanen att Guy de Maupassant påstås bo granne med en av karaktärerna.

 

Bifigurerna är konstnärer, journalister och skådespelare. Upplysta grupper med starka band till den framväxande modernismen. Ändå är de så omoderna! Den kvinnosakskvinna som dyker upp är en knubbig hyresvärdinna som försöker lära sig cykla iförd byxkjol. Den enda andra kvinnan med en viktig roll är den yppiga ryskan Tasja Cherson, en konstnär och modell som Legris går och suktar efter. Framförallt är det hennes mjölkvita, svällande byst som utgör en stor lockelse. Efter ett par hundra sidor får de slutligen ihop det, och ”deras nakna kroppar förenas på ett harmoniskt sätt”. Som läsare blir jag minst sagt snopen, när den sexuella spänning författarinnorna försökt bygga upp så länge, till slut når klimax i en sexscen där all spänning är som bortblåst och allt bara är harmoniskt. Det råder en ambivalens mellan berättarens modernitetsanspråk och det faktiska resultatet, som blir pinsamt viktorianskt.

 

På världsutställningen 1889 visades människor från Frankrikes kolonier upp som objekt. Den typen av exploatering var inget fult då, men sedan dess har en del hänt. Slavar har gjort sig självständiga från sina forna herrar, rasbiologiska institut har kommit och gått. Historien, och de hårda insikter den tvingat oss till, föder ansvar. Därför luktar karaktärsgestaltningen i romanen så unket. Antagligen är syftet att efterlikna de humoristiska nationalitetskarikatyrer som man finner i mycket av den populärlitteratur som faktiskt skrevs kring seklets början. Man kan vara förlåtande mot den tidens fördomar, just för att de byggde på okunskap, men i dagens globaliserade värld finns det inget som förlåter en förkovran i rasistiska stereotyper. Den av bokens karaktärer som behandlas sämst är Kenji Mori, en av Legris medarbetare. Han är från Japan, således uttrycker han sig enbart i liknelser. När han inte gör det dricker han te, badar kallt och sover på stenhårt underlag.

 

”Claude Izner” misslyckas med ambitionen att gestalta det modernistiska Paris, men lyckas vara både smygrasistisk och pryd. Intrigen är dessutom ytterst rörig och oengagerande; när mördarens namn avslöjas får jag tänka en stund innan jag minns vem det är. Så förglömliga är romanens gestalter, och boken blir en misslyckad hybrid mellan Alexander McCall Smiths tillrättalagda småputter och Dan Browns behov av att ständigt excellera.


Grisfesten

Tidigare publicerat på bookleaf.se.

 

I den moderna svenska deckarhistorien finns ett flertal anmärkningsvärda milstolpar. Sjöwall-Wahlöö förändrade med Beckserien genretraditionen, då de mer uttalat än tidigare förde en social och politisk agenda. Det är i den traditionen Leif G.W. Persson skriver, och hans skönlitterära debut Grisfesten utgör ytterligare en milstolpe för svensk kriminalfiktion. Utan att krusa riktar Persson en hård känga mot maktstrukturerna i 1970-talets poliskår.

 

Boken gavs ut första gången 1978, två år efter Geijerskandalen i vilken Persson agerade insiderkälla. Detta kostade Persson hans jobb, innan dess innehade han en post på Rikspolisstyrelsen. Romanen är färgad av detta, i såväl intrig, språk, som berättarattityd.

 

Historien är fragmentariskt berättad, och Persson bjuder in läsaren till vitt skilda sammanhang, där moralen sällan är hög. Alkisen Olsson utövar utpressning mot en postrånare, som själv har hållhakar på justitieministern, under vars makt hela Stockholmspolisen står. Och kåren är inte heller så mycket att hänga i granen, tycks Persson mena. Poliserna är sällan särskilt skärpta, och signifikant för det nybyggda polishuset är att där finns fullutrustade träningslokaler, men inte några böcker. Den enda som sysslar med böcker är den alkoholiserade kriminalforskaren Nilsson, som till polisernas förtret har fått ett litet skrymsle i huset.

 

Den mest sympatiske polisen är norrlänningen Johansson, som till skillnad från de allra flesta av sina kollegor röstar på VPK. Tillsammans med den inte lika ambitiöse men desto mer skjutglade partnern Jarnebring blir han inblandad i en förundersökning av några grova brott. Ju längre utredningen fortskrider, desto tydligare blir det att förövarna inte är några av de vanliga rövarna, som Persson kallar brottslingarna, utan de befinner sig högre upp i samhällshierarkin än vad någon kriminalinspektör skulle önska sig. Arbetsrutiner och polisiära miljöer skildras med en stor detaljrikedom och berättelsen kring utredningen blandas med urklipp ur kriminologisk forskning. Läsaren får ta del av statistik och rapporter, vilket ökar den autentiska känslan.

 

Ibland gör sig berättaren Persson mer konkret synlig i historien, då han tar ett steg ut ur fiktionen och för ett mer kåserande resonemang: ”På samma sätt som rövarna, d v s de medborgare som vi Svensson kallar för brottslingar eller förbrytare, har ett otal fula namn på polisen, så har också bängen, eller bylingen, eller batongligan, eller mässingen, grisarna, pekka, snuten… ett större antal invektiv till reds för sina målgrupper: rövarna, blattarna, pundarna, alkisarna och strålisarna. På det viset är det och så lär det förbli. Makten eller vanmakten präglar också vårt sätt att tala – detta oavsett om vi är polisintendent eller tjackhora.”

 

Persson har aldrig utgett sig för att vara särskilt subtil. Hans ironiska ton är bland de bitskaste i Sverige. Det är också det som är romanens största förtjänst. Intrigen är visserligen intressant, och i högsta grad fortfarande aktuell, men det är som maktens kritiker Persson är som bäst. Romanen är en ganska bitter uppgörelse med hans då forna arbetsgivare. Sedan den gavs ut har den svenska kriminalgenren med ett starkt socialt patos vuxit till abnorma höjder, nu senast med Millennium-trilogin, och i genren är Grisfesten både formmässigt unik och, skönt nog, befriad från hjältar.


Lyrik, epik och dramatik

Hej vänner! Kom på litterär afton i morgon på Myra Franklins bokkafé.

Sex and the City innan rösträtten

 

Fyra kvinnor i storstaden vars vänskap består när männen kommer och går. Premissen känns igen men det handlar inte om Carrie, hennes väninnor, Manolos, Mr Big och Manhattan. I Elin Wägners debutroman Norrtullsligan från 1908 är platsen Stockholm, och tiden den innan rösträtt och emancipation, vilket förstås är avgörande för romanens intrig.

 

Långt innan det är möjligt för kvinnor att bli karriärister lever Elisabeth, Emmy, Eva och Baby tillsammans i ett kollektiv, på materiellt existensminimum. De jobbar alla som kontorsslavar, långt innan sekreterare blev Mad Men-sexiga. Sexigheten får inte plats i ett landskap av social och ekonomisk underordning och förslitningsskador. Men sexismen existerar förstås redan, Elisabeths chef drar nytta av sin position genom envetna närmanden som påminner mig om Maja Lundgrens skildring av relationen med Håkan Jaensson i Myggor och tigrar. Olika tider, samma förtryck. Något Annika Lantz påpekar i det läsvärda förord som finns med i 2010 års upplaga.

 

De fyra kvinnornas fysiska diet är torftig, de överlever knappt på gårdagens franskbröd och pilsner, men deras andliga aptit är desto större och något enklare att mätta. De läser Marx, reciterar poesi, pryder sina väggar med billiga reproduktioner av modernister, och går teater - även om Elisabeth vid det tillfälle i romanen hon besöker operan bara har råd med biljett till en plats med skymd sikt.

 

Det finns ett påtagligt allvar i den lättsmälta jargongen, en ilska över kvinnans underordning och kritik mot klassorättvisor. Elisabeth förbryllas över att de som arbetar i sitt anletes svett sällan har råd att äta sig mätta, medan den del av samhället vars fysiska förekommanden sträcker sig till flanerande, har mat i överflöd.

 

Detta patos är det som skiljer romanen mest från Candace Bushnells drygt hundra år yngre lillasyster, och också dess största styrka. Chiclitens övriga ingredienser går också att finna här, vi får både mode, fester och romantik, men det är själva kollektivet, den så kallade Norrtullsligan, som gör starkast intryck och blir viktigast. Carrie och gänget har paradvåningar på Manhattan och kan hänge sig åt ältande om huruvida den senaste shoppingsejouren verkligen var nödvändig. I vår tids nyliberala individualism är det ofta, mer än dina intellektuella ställningstaganden, dina ställningstaganden som konsument som får avgöra vem du är. Missförstå mig rätt, som min norrländske mellanstadielärare alltid sa. Jag älskar Sex and the City och skor. Men jag älskar också Simone de Beauvoir. Dagens populärlitteratur som riktar sig till kvinnliga läsare är ofta helt befriad från politik. Vilket i sig kan tyckas vara en politisk fråga.

I Elin Wägners universum är det kollektiva viktigast. Men hennes styrka är att hon inte utesluter det andra, det kommersiella och lättsamma, vilket gör att hennes prosa, och världsbild, blir mer intressant än agitatorisk rödstrumpelitteratur.  Avsaknaden på moraliserande känns befriande.

 

Därmed inte sagt att Wägner saknar moral. I likhet med andra författare från tiden och miljön, som Maria Sandel och Martin Koch, är strejken ett centralt motiv. Den konflikt som uppstår i kollektivet handlar varken om män eller skor, den handlar om att när Baby blir avskedad från sin tjänst till följd av att ha uppmanat sina kollegor till att strejka för bättre lön, är Emmy en av dem som uppträder osolidariskt och stannar på sin position, vilket leder till en splittring mellan vännerna.

 

Wägner visar att man trots ett publiktillvänt tilltal och till synes ytliga motiv kan åberopa ett allvar, och hon lyckas med Georg Brandes fortfarande aktuella vision för den moderna litteraturen: att sätta problem under debatt. Norrtullsligan överraskar genom att vara genreöverskridande. Wägner blandar lättsamhet och tyngd på ett sätt som såväl vår tids feministiska debattörer och författare av chiclits borde inspireras av.


Avancerad nivå

Månadsskiftet januari-februari livas som vanligt upp av filmfestivalen. Har sett en hel del bra hittills, bland annat En gång om året och Café de Flor. Eftersom jag inte är så förtjust i diskbänksrealism känner jag mig dock varje år alltmer förfördelad av programmet. Jag vill citera Hitchcock, som kallade diskbänksrealism "sink-to-sink-movies", och syftade då på de stackars biobesökande kvinnor som lämnade hemmets diskbänk för att mötas av fiktionens lika skitiga. Jag har inget emot realism, verkligen inte, men varför göra verkligheten fulare än vad den är? Det är lika mycket effektsökeri som en påkostad 3D-rulle.

Idag började jag en magisterkurs i litteraturhistoria, som handlar om det historiska avantgardet. Jag är både exalterad och livrädd. Exalterad för att perioden vi ska studera är kulturhistoriens mest händelserika sedan renässansen, och dadaisterna är ju bra mycket festligare än Raphael, och litteraturlistan är fantastisk. Vi ska bland annat ha kollektiv maratonläsning av Ulysses inför humanistens James Joyce-dag! Party! Men också livrädd för att det är en kurs på avancerad nivå. Avancerad nivå ger mig associationer till mördande spinningpass, intellektuell kukmätartävling och tysk grammatik.

Till idag hade vi läst diverse varierat svåra teoretiska texter om avantgardet som begrepp. Den svåraste texten var på danska, och under lektionen delades vi in i grupper som skulle redovisa de olika texterna. Gissa vilken text min grupp fick? Kära läsare, jag kan garantera er att fenomen som futurismens metafysiska strävan, marxistisk teori om livspraxis och surrealismens sökande efter en fjärde dimension inte blir mer lättbegripliga på danska. Just sayin.

Dagen efter en födelsedag

Igår fyllde jag år och det var skojigt. Idag har jag PMS, feber och snor i hela huvudet. I och med att jag gick till Sejdeln igår, för att inta den födelsedagsdrink jag trodde att de fortfarande serverade, men som de slutat med "för längesen", är jag också lite bakis. Jag blev bjuden på drinkar av kompisar i stället för av Atif, alltså. Två dagar kan inte vara mer olika, med andra ord. Jag har blivit sjuk den här tiden av året hela mitt liv, som jag minns det. Jag har alltid hosta under filmfestivalen. Filmvisningar jag minns att jag tvingats lämna pga hosta: Broder Daniel-dokumentären, Norwegian Wood, Kärlek och uppror. Men det har varit fler.

Det var ganska skojigt förut när jag var på Apoteket Biet för att köpa Otrivin Comp. Inte själva apoteksbesöket alltså, det var plågsamt på grund av rinnande näsa, men när jag kom tillbaka till kafét. Då hade min mamma trott att en ung man som köpte kaffe var min kompis Carl, och börjat prata med honom om hur han haft det i Stockholm, bland annat. Och meddelat honom om att jag strax skulle komma tillbaka, jag befann mig bara på Apoteket för att köpa nässpray. Killen ifråga var uppenbarligen en social virtuos, för han bemötte hennes konverserande mycket artigt. "Jasså, Rebecca köper nässpray? Ja, det är ju bra för det mesta..." Och han har ingen som helst aning om vem denna Rebecca är. Sedan när jag kom tillbaka blev det rätt pinsamt, han sa "thanks for the nice chat" till mamsen (vet inte varför han bytte till engelska) och sedan satt vi vid varsitt bord under tystnad, då och då avbruten av snytljud, som inte ens Otrivin Comp kunde sätta stopp för.

Nu ser jag att mamsen smygdansar till Mange Schmidt. Oj, hon har skrivit på facebook också:
Lotta ***
diggar "jag tar ett steg frammåt, ett steg bak, ett steg vänster och känslan kommer tillbaks
lite packad men inte dyngrak, jag rör mig på golvet och känslan kommer tillbaks
upp med händerna, lyfter ett tak, skakar på rumpan och känslan kommer tillbaks
genom rummet i sakta gemak, hon tittar på mig och känslan kommer tillbaks"

Spioner & scones



Nu har jag gjort en liten affisch för evenemanget den 19:e januari. Hoppas att uppslutningen blir stor!

Happy hogmanay!

Vi tillbringade vårt nyår i Glasgow. Efter en horribel flygresa, där hälften av passagerarna spydde, tvingades vi nödlanda i Newcastle. En stad där typ dagisbarnen går på metatjack, om man får tro Emilia. Vi åkte buss genom ett dåligt upplyst nordengland och kom fram till vårt värdpar först vid halv två-tiden. Vi hade då färdats i drygt tolv timmar, de hade å sin sida peppat i typ tolv timmar, och Emmy dansade runt i sin nya onepiece i leopardmönster och med öron.

I Skottland kallas nyårsfestligheterna Hogmanay, och det är en av skottarnas favorithögtider. Alla coola klubbar har öppet och det är fest på gatorna. På Hogmanay blir man inte bötfälld för att skräpa ned på gatorna, det kan man bli resten av året. Om jag förstod det rätt var bötern för en fimp 2500 pund.

Bakfulla memento mori-aktiviteter

Necropolis





Primark - Storbritanniens Gekås

Mums.




Primarks lösögonfransar - för den lite härligt vindögda effekten

Emmy omgiven av två typiska exemplar av "skotten". Känns igen på krullig frisyr och mörk klädsel.


The Hillhouse Bookclub

The Barras Market


Max i sina nya accessoarer.

På nyårsafton slukade jag själv en flaska Buckfast, en lokal dryck med hög koffein- och alkoholhalt, som mest säljs till de glaswegianska kidsen och påstås resultera i att en högre andel våldsbrott begås. Jag märkte inte av några våldstendenser, däremot började jag gråta när det framkom att vi inte skulle få se några fyrverkerier. Därför är min blick på denna bild något simmig. Jag lovar, videon är värre. Jag går på i minuter om "fire works, ja, asså FYRVERKERIER..."

Skottland, jag hoppas vi ses snart igen! Det kan dock dröja ett tag, först måste nämligen min lever återhämta sig från all bärz och mina fettbalanser från allt friterat.

Min senaste uppsats: Besviken lidelse. Om ambivalent manlighet i En förlorad värld.

 


RSS 2.0